Skakande besök hos urfolk på Borneo

Hur bevarar man egentligen regnskogen på bästa sätt? Går det ens att bevara den? Det känns många gånger hopplöst när man nås av nyheter att redan skyddade skogar plötsligt öppnas upp för gruvprospektering eller brinner upp.

 

Kan man inte bara köpa upp all skog och sätta en mur runt den då? Jo, om man hade obegränsat med pengar skulle det såklart vara lockande, men det skulle nog vara helt omöjligt att genomföra i praktiken. Frågan är ju också om det skulle kännas rätt om den rika världen i allt större utsträckning ska köpa upp den fattiga? Troligen inte. Så, vad gör man då?

 

För ett tag sedan besökte jag två lika, men samtidigt så otroligt olika, platser i de nordvästra delarna av indonesiska Kalimantan (Borneo). Besöken kom att betyda mycket för hur jag har kommit att se på detta med förvaltning och ägande av skog, och hur man faktiskt på bästa sätt räddar regnskogen.

 

Det första besöket

 

Efter en lång och lerig tur på småvägar kantade av oljepalmer, vars blad täcktes av rött vägdamm, kom vi fram till en liten urfolksby. Det första som slog mig var att de traditionella långhusen jag väntat mig att se inte fanns i sikte. Här var de i stället ersatta av mer moderna skjul och hus av betong och plåt.

 

Dammig grusväg kantad av oljepalmer
Den dammiga, röda vägen kantad av oljepalmer. Foto: Olle Forshed

Det andra som slog mig var att solen lyste starkt på den lilla byn. Här fanns det inte många träd kvar. Visst, kanske något planterat fruktträd här och där, men i stort väldigt öppet och utsatt för väder och vind.

 

Vi var väntade och när vi klev ur bilen möttes vi av ankomstkommittén som klev, eller snarare ragglade, fram. Männen var nämligen kraftigt berusade. Kvinnorna syntes inte till utan gömde sig generat i plåtskjulen. Vi hade kommit hit för att träffa traditionellt skogslevande folkgrupper, i det här fallet en Dajak-grupp. Det hela kändes inledningsvis både konstigt och olustigt, men till slut satt vi i vilket fall ner och samtalade om deras livssituation.

 

För tio år sedan hade här varit en djup skog och långhusen låg sida vid sida vid den klara floden, så som de säkert gjort i många hundra år. En dag hade det kommit hit folk och lovat jobb och pengar. Man ville anlägga plantager av palmer för oljeframställning och behövde mark. Efter påtryckningar och övertalning gick byn med på att ”låna” ut sin mark. De blev lovade arbete på plantagerna och viss ersättning för skogen. Det byn inte förstod då var hur betydelsefull deras skog var för deras leverne, i allt från ett bra klimat i byn till mat på bordet.

 

Människor i Dajak-by
Välkomstkommittén samlas på den gråa och dammiga gårdsplanen. Foto: Olle Forshed

Nu låg byn i ett hav av oljepalmer och floden var inte längre klar, utan brunröd precis som dammet på vägen. Skogen var borta, några fick jobba i hettan på plantagerna och andra dränkte sin ångest i alkohol. Inga barn sprang omkring och lekte och busade och som annars är vanligt, kanske var det för varmt i solgasset? Känslan var att med skogen hade även välståndet, traditionerna och framtiden försvunnit. Inget var kvar, förutom en stor hopplöshet. Och rött damm.

 

Vi lämnade byn och jag kände mig mycket illa till mods. Är det så här framtiden kommer att vara för folkgrupper som de en gång så stolta dajakerna? Färden tog oss vidare på de dammiga vägarna kantade av oljepalmer. Vi var på väg till grannbyn och jag var osäker på om jag skulle orka med ett till sånt här besök.

 

Det andra besöket

 

Gradvis blev dock oljepalmerna färre och färre, och så småningom började vägen att skuggas av högre och högre träd. Lövverken var inte längre helt täckta i rött damm och regnskogens alla tusentals gröna nyanser dominerade återigen landskapet.

 

Plötsligt var vi framme i grannbyn. Så fort jag öppnade bildörren slog den fuktiga luften emot mig och jag la märke till alla insekter och fåglar som kretsade runt oss. Skuggan från de höga träden svalkade skönt och välkomstkommittén drog i gång med sånger, dans och musik. Spralliga barn, som för dagen hade klätt upp sig i fjädrar och löv från skogen, sprang runt oss och spred glädje.

 

Vi drogs med genom byn och fick delta i allehanda olika procedurer och danser tills vi kom fram till det enorma långhuset – ett jättehus på säkert hundra meter som låg vackert vid floden. Vi erbjöds mat och dryck och livet hade återvänt för min del.

 

Barn från den andra byn som dansar välkomstdans, iklädda fjädrar och annat fint från skogen. Foto: Olle Forshed

Här stod träden höga och i topparna hoppade makaker runt. Fåglar flög omkring och skrek på sitt språk. Långhuset var byggt av virke från skogen och man kände att barnen och alla andra hade det bra. Jag fick intrycket av att de var lyckliga.

 

Vi satte oss ner och pratade och alla ville vara med där vi satt i långhusets öppna del i den skönt fläktande vinden. Också hit hade det för tio år sedan kommit folk och erbjudit byborna att tjäna pengar genom att jobba på de plantager som man ville anlägga på byns mark. Här förstod man dock konsekvenserna av att låta skogen försvinna – med den skulle även deras matförsörjning, byggmaterial och traditioner gå upp i rök. Det hela slutade med att besökarna slängdes ut ur byn.

 

Flera nya försök gjordes sedan av dessa oljepalmsförespråkare och byn hade förde en kamp för att hålla dem borta. Särskilt några riktigt starka bymedlemmar stod upp för byn och vägrade ge med sig, de såg och förstod vad skogen faktiskt betydde för dem.

 

Jag frågade om det inte lockade med pengar, men en av förkämparna bara svarade: ”Pengar? Vad är det jämfört med vad skogen ger? Kom så ska jag visa dig”. Sedan tog han med oss ut på en skogsvandring där han visade vad alla träd kunde användas till: frukt och annan mat såklart, men också olika former av byggmaterial, bark för medicin, löv att bygga tak med… ja, det mesta hade någon sorts funktion för livet i byn.

 

”Tänk bara på vad skogen betyder för alla djur vi jagar! Utan träden har de ju ingen mat eller någonstans att bo, eller hur?” sa vår guide. Jag höll med om allt han sa och kände mig upprymd av att det självklart är så här det ska vara att rädda regnskogen!

 

Olika sorters nyttofrön som samlades under vår vandring i skogen. Foto: Olle Forshed

 

300 miljoner människor bor i skogarna

 

Skogslevande människors förmåga att leva i och av skogen har utvecklats under tusentals år och är idag en självklar del av ekosystemet i många regnskogsområden. Deras leverne i skogen borgar för att skogen kommer att stå kvar, om bara dessa människor själva får möjligheten att fortsätta leva som de har gjort.

 

Det finns idag ca 300 miljoner människor som bor i, och lever av, världens skogar. Ca en tredjedel av jordens landyta anses idag tillhöra så kallade IPLCs, Indigenous People and Local Communities (urfolk och lokala grupper).

 

Tittar vi på de mest intressanta nyckelområdena vad gäller biologisk mångfald runt om på jorden finner vi att en stor andel, runt 36%, av dem kan sägas också vara IPLC-land. Urfolk och andra lokala grupper är alltså de som bor i mer än en tredjedel av världens mest biologiskt intressanta områden.

 

Om man dessutom tittar särskilt på områden där ekosystemen fortfarande fungerar som de ska och är hälsosamma är andelen IPLC-land ännu högre – en bra bit över 40%. Här har deras sätt att bruka och leva av skogen lett till att den helt enkelt finns kvar. Att låta urfolk och andra lokala grupper traditionellt förvalta de områden de har levt i sedan länge är ett av de säkraste sätten att bevara skog och andra ekosystem.

 

Vad kan vi göra?

 

Men hur kan vi här i vår del av världen hjälpa till, kan vi göra något? Själva bevarandet av regnskogen sköter dessa grupper många gånger bäst själva. Men flera av dessa samhällen, urfolk och skogslevande folk, behöver stöd i att hantera omgivningen och påverkan från övriga samhället. Mycket handlar om att behålla rätten att få bo kvar, att inte bli i fråntagna sin skog.

 

Det finns idag många intressen som vill komma åt skogen och marken på olika sätt: timmerindustri, storskaligt jordbruk, gruvor, med mera. Alla dessa är starka drivkrafter som tydligt reducerar skogen och inskränker människors rättigheter. Om vi anstränger oss för att hjälpa dem att slå vakt om sina områden kan det göra en avgörande skillnad.

 

Regnskogens räddning ligger i att låta de som faktiskt bor i och runt dessa områden få fortsätta att göra sitt fantastiska jobb. Låt dem få leva på det sätt som de alltid har gjort – med skogen som en central del av livet. Ingen annan verkar klara det så pass bra som just dessa grupper har gjort under tusentals år. Låt regnskogen vara full av både biologisk och kulturell mångfald. Det går hand i hand.

 

Lämna en kommentar