Världen är inte i närheten av att nå klimatmålen i Parisavtalet och just nu befinner vi oss på en ohållbar väg mot över 2,5°C uppvärmning. Forskningen är enig; vi måste halvera våra koldioxidutsläpp varje decennium framöver för att leverera på Parisavtalet och klara klimatkrisen.
Därför är det just nu ett mycket stort fokus på de klimatplaner, eller så kallade “Nationally Determined Contributions” (NDCer) med bland annat konkreta mål och åtgärder för utsläppsminskningar, som världens länder ska lämna in i samband med FNs klimatmöte COP26, i Glasgow i november i år.
I synnerhet blickar världens ögon mot de stora utsläpparländernas NDCer. Just nu väntar alla med spänning på om Kina, världens största utsläppare kommer att lägga fram en ny vassare klimatplan före COP26. EU och USA har redan skickat in skärpta planer och mål till FN. Till dags dato har 144 länder (som representerar ca hälften av världens koldioxidutsläpp) skickat in ny eller uppdaterad NDC.
För snart sex år sedan, på FNs klimattoppmöte i december 2015 i Paris, kom världens länder och världens ledare överens om att begränsa den globala temperaturökningen till väl under 2 grader, med sikte att helst begränsa den till 1,5 grader, i det så kallade Parisavtalet. Det var en skärpning jämfört med målsättningar i tidigare avtal. Det var oerhört glädjande att världens länder till slut kunde enas om en ny och mer ambitiös global målsättning. Denna seger byggde bland annat på WWF och den övriga miljörörelsens idoga arbete med att upplysa om klimatkrisen och faran med en global temperaturökning på två, tre eller ännu fler grader och de enorma konsekvenser som forskarna förutsåg skulle hända vid en sådan temperaturökning.
Det fanns en stor skillnad jämfört med tidigare avtal, Kyotoprotokollet, och tidigare misslyckade försök till avtal, förhandlingarna under COP15 i Köpenhamn 2009. De tidigare avtalen byggde på att man utgick från en överenskommen gemensam och ”global” utsläppsminskning, och sedan genom förhandling fördelade ut detta beting på de olika länderna. EU var i förhandlingarna drivande för denna ”top-down”-utformning. Efter att förhandlingarna i Köpenhamn 2009 misslyckats drev USA och Kina successivt fram en ny princip till avtal där varje land själv ska få bestämma vilka utsläppsminskningar de ska bidra med. Parisavtalet baseras på denna nya ansats där varje enskilt land snabbt skulle presentera i sin nationella klimatplan, sin NDC, och sedan uppdatera den vart femte år.
När ländernas planer väl kom in efter mötet i Paris fanns dock ett stort glapp mellan det 1,5-graders mål som Parisavtalet sätter upp och de klimatambitioner som länderna själva presenterade. Den sammanlagda utsläppsminskningen i dessa NDCer bedömdes av UNEP ge en ökad global uppvärmning på hela 3,4°C till 2100 om de genomfördes i sin helhet, vilket det tyvärr inte finns några garantier för. Gapet mellan den övergripande målsättning på 1,5°C och de faktiska bidragen från länderna var således enormt.
En liten tröst är då den ”mekanism” i Parisavtalet som säger att länderna vart femte år måste återvända till förhandlingsbordet med nya uppdaterade, förbättrade och helst mer ambitiösa klimatåtaganden eller NDCer. Tanken är att världens länder successivt ska skruva ambitionerna. Deadline för den första uppdateringen och var nyårsafton 2020, men i praktiken gjorde Covidpandemin och därmed det uppskjutna COP26-klimatmötet, som först skulle ägt rum i december 202o, att den ”moraliska” deadlinen sköts fram till november 2021 när COP26 till slut går av stapeln i Glasgow.
Enligt organisationen Climate Watch som följer ländernas klimatplaner har 144 länder motsvarande ca 55 % av de globala utsläppen skickat in en ny eller uppdaterad NDC tills dags dato (2021-10-20). Drygt hälften av dessa (80 av 144 stycken NDC) innehåller nya eller skärpta mål enligt bilden nedan. Det är dock hela 191 länder som är parter till Parisavtalet så det saknas fortfarande nästan 50 stycken NDC fortfarande. Det är dock bara ca 30 länder som sagt att de ska komma med en ny NDC, däribland Kina.
Många klimatplaner har uppdaterats, men fortfarande saknas Kinas nya NDC. Bild: ClimateWatch NDC Enhancement Tracker
Av de fem största utsläpparna i världen, Kina, USA, EU, Indien och Ryssland, har EU och USA kommit in med skärpta NDC jämfört med tidigare. EU, som lämnar en gemensam plan för alla medlemsländer inklusive Sverige, skickade in sin nya NDC i december 2020 och klarade därmed den officiella deadlinen. Planen innehåller kraftigt skärpta mål på 55 procents utsläppsminskning till 2030 (räknat från 1990) och nettonoll senast 2050.
Bland det första Joe Biden-administration gjorde i vintras efter valsegern, var att gå med i Parisavtalet igen. Donald Trump hade under sin presidenttid sett till att USA lämnat avtalet. I våras presenterade USA en NDC med ett nytt klimatmål på 50-52 procents minskning till 2030 (räknat från 2005) och nettonoll senast 2050. Det är en väsentlig ambitionshöjning jämfört med tidigare mål.
Ryssland kom med sin första plan under hösten 2020 med ett nytt klimatmål på 70 procents minskning till 2030 (räknat från 1990). Ett ambitiöst mål, men inte lika mycket som det låter med tanke på den stora utsläppsminskning som kollapsen av industrin i östblocket innebar efter 1990. Tveksamhet finns också om Ryssland inför någon som helst politik som styr mot klimatmålet. Indien tillhör tyvärr de länder som inte lämnat in en ny NDC och som heller inte gjort några utfästelser om att lämna en uppdaterad plan.
Kinas president har vi flera tillfällen under senaste året gjort muntliga utfästelser om hur Kina ska skärpa sina mål och sin NDC, men än så länge har ingen ny NDC skickats in till FN. Det som har utlovats är att Kinas utsläpp, som fortfarande ökar, ska börja minska senast 2030 och att man ska nå nettonoll före 2060. Kina har även andra typer av klimatmål i sin planerade NDC exempelvis ett mål om ökad produktionskapacitet för förnybar energi. Kinas planer medför dock en väldigt liten ambitionshöjning jämfört med redan införda styrmedel.
Även WWF om välkomnar de stora utsläpparnas skärpta planer och utspel är det fortfarande ett stort gap mellan dessa och vad som behövs för att världen ska ha en chans att klara 1,5°C-målet.
Den granskning som FN gjorde av alla NDCer i juli 2021 visar att världen är långt från att nå 1,5 grader. I granskningen finns bara planer motsvarande en tredjedel av de faktiska utsläppsminskningar som krävs till 2030.
Bara en ca tredjedel av de utsläppsminskningar som behövs till 2030 för att vara i linje med Parisavtalets mål! Bild: UNFCCC NDC Synthesis report, september 2021
När analytikerna på Carbon Action Tracker har analyserat de uppdaterade NDCerna och även inkluderat utfästelser som ännu inte inkluderats i nya NDCer, som exempelvis Kinas utspel, ger de en temperaturökning på runt 2,5°C – och till och med kanske så högt som 3,0 – vilket också visar att mycket mer måste göras. Samtidigt är det en förbättring jämfört med den första rundan av NDCer efter mötet i Paris 2015 som sammantaget då beräknades ge en ökning på 3,4°C.
Stort gap mellan ländernas planer och 1,5°C-målet! Bild: ClimateWatch NDC Enhancement Tracker
WWFs egen NDC-granskning #NDC we want kompletterar ovanstående analyser genom att utöver övergripande klimatambition även titta på hur civilsamhälle, företag, städer och andra icke statliga aktörer har kunnat delta i NDC-processen och hur andra hållbarhetsaspekter (Agenda 2030), naturen och så kallade naturbaserade lösningar tas med med i klimatplanerna. Dessa är viktiga för att skapa win-wins med biologisk mångfald och se till att klimatomställningen blir hållbar när det gäller andra miljö- och hållbarhetsfaktorer.
Utöver skärpta mål och skärpta klimatplaner, är det helt avgörande att fullfölja planerna och att styrmedel och åtgärder nu genomförs i alla länder för att nå Parisavtalet. Inte minst att världens största utsläppare Kina skärper sina mål och agerar i linje med dessa. Ska vi klara klimatkrisen måste alla länder både ta fram och sedan genomföra NDCer i linje med 1,5°C-målet.
