Artjakt i edens lustgårdar

Morgondimma i regnskogen. Foto: Allan Carlson / WWF

 

Skymningen över Tanganyikasjön är förförisk vacker. Västerut över bergen leker blixtarna tafatt i en vild dans som det gnistrar om, ett oväder drar in. Nere i dalgången hörs schimpansernas kvällssång, det är sängdags. En grupp forskare sitter vid lägerelden och samtalar om vad de olika fältteamen sett och hört under dagen. Diskussionen runt lägerelden går högt och det är inte långt till skratt.

 

– Vi pratar högt för att vilda djur och onda andar ska hålla sig på avstånd nu när den afrikanska natten kommer krypande, säger Congomani som är Batwapygmé och vår lokale stigfinnare

 

Congomani, Batwapygmé och stigfinnare. Foto: Allan Carlsson / WWF

Här i Mitsoshi-Kabogo-landskapet är det två andeväsen man ska hålla sig vän med: flodguden Kabogo, som vid gott humör ger bra fångst när man fiskar. Sen är det Mitsoshi, anden som bor i en grotta högt uppe på berget vars tillåtelse man måste ha för att besöka skogen. Mitsoshi förbjuder att man jagar bushmeat och har gjort det till tabu att äta schimpanskött. Han förbjuder också att skogen skövlas – det är ju hans hem.

 

Ett uttryck som Congomani ofta återkommer till är ”bustani ya Mungu”, fritt översatt från swahili blir det ungefär ”edens lustgård”. Det är vad Batwas kallar den artrika regnskogen för. Inte helt fel tänker jag, skogen där vi sitter är en sista rest av det som en gång var ett större skogsområde där unika arter utvecklats. Schimpanserna i Mitsoshi-Kabogo är till exempel en unik underart (Pan troglodytes marungensis).

 

Kvällens stora nyheter runt lägerleden är att man hittat spår av Bongo, ett skogslevande oxdjur. En annan grupp hade skrämt upp en familj med Meinertzhagens skogssvin – en bjässe till vildsvin som lever i regnskog.

 

Forskarna är där för att hitta nya arter, och när listan över sedda däggdjur under en månads fältarbete sammanställs så blir det 71 stycken, samt 305 fågelarter plus en mängd grod- och kräldjur. Fyra för vetenskapen nya däggdjursarter har upptäckts – en fladdermus, två arter näbbmöss och en råtta. Dessutom har man funnit två för vetenskapen nya grodarter, och man diskuterar om en liten sångare är en ny art eller bara en underart. En fantastisk skörd efter ett kort besök i det vackra Mitsoshi-Kabogos regnskogar, en rest av ett edens lustgård.

 

Facebook of the forest

Två unga forskare som arbetar med det viktiga uppdraget att kartlägga artrikedomen är Eustrates Uzabaho och Jennifer Moore. Deras studier är förlagda till de välstuderade regnskogarna i Virunga och Bwindi, som är bergsgorillornas hem. Man skulle kunna tro att alla djur på platsen skulle vara kända efter 70 års forskning, men Eustrates och Jennifers nyfikenhet och innovativa arbetssätt visar att så är det inte. Deras fokus ligger på hur djurlivet ser ut uppe i trädkronorna, istället för på det vid det här laget välkända markplanet. Vid sina studier på markplanet använder dom sig av kamerafällor och tanken slog dem att även placera ut kamerafällor där uppe i trädkronorna. Briljant idé, men det är tufft fältarbete att på två höjder, om fyra och 10 meter, montera upp kamerafällor, för att inte nämna att ytterligare klättringar för att byta batterier och minneskort.

 

Forskarna Eustrates Uzabaho (tredje från vänster) och Jennifer Moore jobbar med att kartlägga artrikedomen i regnskogen. Foto: Allan Carlsson / WWF

Resultatet blev över förväntan, de fick in tusen och åter tusen bilder på både dag- och nattaktiva djur och fåglar. Massor med bilder är dåliga då man bara ser en rygg eller ett par ögon i natten, men här och där i denna bildskörd dök guldkorn upp.

 

Där var bilder på schimpanser, guldmarkatta, L’Hoests markatta, svartnäbbad Turaco och en hel rad andra häftiga arter. En bild som drar till sig min uppmärksamhet är på en ekorre med det stora namnet Lord Derby’s anomalure. Det är en flygekorre med en annorlunda design, för den är nämligen utrustad med en ”wingsuit”. Hudflikar mellan fram och bakbenen gör att den kan ägna sig åt glidflygning för att förflytta sig eller fly när den blir skrämd.

 

Lord derbys anomalure (Anomalurus derbianus) fångades av Eustrates och Jennifers kameror. Foto: IGCP

De fångade även en snygg svit av bilder på en potto, en primat som är nattaktiv och sakta rör sig uppe i grenverket. Ordet ”potto” kommer från ett av de lokala språken i Kongobäckenet och betyder ”apan utan svans”. För att leva i trädkronorna har evolutionen ”fixat” det så att handen och foten har utvecklats till gripklor.

 

Bild på primaten Potto
Den nattaktiva primaten potto poserade även den framför kameran. Foto: IGCP

Fyndet i Madame Chabaud’s trädgård

En annan plats som kanske också förtjänar epitetet edens lustgård är Madagaskar. Ön är ett eldorado för lemurer, vangor, kameleonter och massa andra arter. De flesta finns bara på ön och har mycket begränsade utbredningsområden. Nästan hälften av dagens kända kameleonter, drygt 200 arter, hittar vi på Madagaskar. Evolutionen där har varit lekfull och ”skapat” jättearter som Parson’s kameleont – en regnskogsart där hanar kan bli upp till 70 cm långa. I stark kontrast till denna gigant finns en grupp med miniatyrer i familjen Brookesia där de minsta bara 2,5 cm långa.

 

Brookesia micra är världens minsta kameleont. Foto: Nick Riley / WWF-Madagascar

Kameleonter som familj har länge attraherat biologer och redan på 1800 talet reste forskare runt på ön och letade nya arter. Då var regnskogen utefter östra delen av ön omfattande och där beskrevs på norra ön en art 1893 som fick namnet Voeltzkow’s kameleont, efter den tyske zoologen och upptäcksresanden. Redan då var den ”ovanlig” och man såg bara hanar. Senats någon såg Voeltzkows kamelont var 1913 och sedan dess har den gäckat biologerna med sin frånvaro, trots att man letat ivrigt. Senaste sökinsatsen var under regntiden i februari 2018. Man sökte intensivt i rätt miljö i två veckor utan resultat och man var just på väg att ge upp då lyckan plötsligt vände.

 

Den professionella naturguiden Angeluc Razafimanantsoa såg en hane i trädgården hemma hos en kvinna vid namn Madame Chabaud’s. Glädjen var förstås stor bland forskarna, och för första gången någonsin sågs dessutom honor. En fantastisk upptäckt efter drygt 100 år, och det mest spektakulära var oväntat nog honornas fantastiska färg.

 

Ny art dök upp i grytan

Oftast hittas nya arter tack vare välorganiserade forskningsexpeditioner med uppgift att beskriva vad som döljer sig i ett outforskat område. Ofta är det spännande äventyr, men ibland överträffar berättelserna sagan själv. Så var upptäckten av en skogsfasan i Ndundulu, en bergsregnskog intill Udzungwa nationalpark som WWF var med och bildade. Forskare hade under många år arbetat med att kartlägga den biologiska mångfalden som skogarna ruvade på, och man var överraskad av vilken rikedom det var. Där finns bland annat världens sällsyntaste groddjur – golden toad. Det är en liten padda stor som en tummetopp vars hela utbredningsområde är en ravin med ett vattenfall. Den unika miljön som dimman från vattenfallet skapat var en mikromiljö tillräcklig för att evolutionen utvecklade en art. Där upptäckte man även Kipunji, en stor apa som lever i otillgängliga bergsregnskogar.

 

En eftermiddag när gruppen kom hem från en hård dag i fält och gick fram till fältköket för att ta en titt på vad som skulle serveras till middag trodde de inte sina ögon – ur grytan stack det upp ett par rödgulfärgade fågelben! Kocken tillkallades och frågades ut, och jo, han hade på eget bevåg snarat fågel för att tillaga något nytt och visade glatt upp fjädrarna som han plockat. Biologerna höll på att svimma av, de kände inte igen någonting. Tidigt nästa dag, med kocken som guide, drog hela gänget ut i skogen och efter några dagars letande lyckades man fånga den mystiska fågeln. Det var en helt ny art, som sedermera fick heta Udzungwa patridge. Det är en fasansläkting som lever i tät undervegetation på runt 2000 meters höjd.

 

Den nya fågelarten Udzungwa patridge, som hade hamnat i grytan. Foto: Adam Scott Kennedy

 

Kartläggning är viktig naturvård

En viktig uppgift för dagens naturvård är att beskriva arter och deras livsmiljöer för att på bästa sätt skydda dem från utrotning och förstörelse. En uppgift som WWF arbetar systematiskt med är att kartlägga arters utbredning och krav på livsmiljöer. Det är ett omfattande forskningsarbete som utförs av duktiga biologer, och vi får regelbundna rapporter om ”nyheterna” som upptäckts.

 

Ett axplock från denna nyhetsskörd är till exempel Mekongregionen där man har hittat 110 nya arter bara de senaste två åren. I ett av WWFs andra prioriterade landskap i sydostasien, det som kallas Borenos hjärta, har 123 nya arter upptäckts under en treårsperiod, bland annat en groda som kan glidflyga. Den heter Mulus flygande groda och har hudflikar mellan tårna så att när de spänns ut har den plötsligt fyra små ”parasoller” som den kan glida iväg på. Även tidigare nämnda Madagaskar är en ”hot spot” för nya arter –över 600 nya arter beskrevs över en 10-årsperiod. Samma sak gäller Swahilikustens regnskogar i östafrika, där över 400 nya arter identifierats.

 

Den fascinerande Mulus flygande groda. Foto: WWF / Stefan Hertwig

Det är denna kunskap om den samlade bilden av den biologiska rikedomen som ligger till grund för hur och vad som ska prioriteras för att bevaras till eftervärlden. Trycket mot naturområden idag är gigantiskt och därför är upptäckten av nya unika arter viktigt hjälpmedel för att rätt beslut fattas om vad som måste skyddas.

 

Unika laboratorier som måste bevaras

Februari 2020 är jag i fält med Eustrates Uzabaho och vandrar på de dimhöljda vulkanernas sluttningar. Vi är på väg för att vittja hans kamerafällor på bilder. Har inte lyckats släppa tanken på en flygande ekorre som vi sett vid ett par tillfällen elegant glida fram inne i regnskogen. Pratet handlar om hur förmågan att flyga utvecklats. Det är en kittlande tanke att förmågan att förflytta sig genom luften med olika tekniker utvecklats bland arter andra än fåglar. Det kan vara glidflygning med ”wingsuits” á la Lord Derby’s anomalure, eller Mulu-grodans parasoller som hjälper den fallskärmshoppa ut i det okända.

 

Men drömmen när det gäller flygande djur är att se en paradissnok ”simma” i luften. Dessa ormar kan  ”piska” sig fram genom luften, och faktiskt till och med ta höjd om vindarna är rätt. Detta är tre helt skilda djurarter som utvecklat konsten att fly genom att flyga med tre unika anpassningar. Allt detta har skapats i det som min gode vän Congomani kallar bustani ya Mungu – edens lustgårdar – som fortfarande finns kvar i de sista orörda vildmarkerna.

 

Paradissnoken är något så ovanligt som en orm som kan flyga.

Varje art är ett mirakel som moder jord bär på. Varje ny art som vi upptäcker är en påminnelse om den fantastiska skapelsekraft evolutionen är. Miljöerna där dessa upptäckter görs är evolutionens laboratorier. Detta är den skatt som vi måste skydda till varje pris.

 

 

Lämna en kommentar