På vilket djur ska vi skylla pandemin?

En gulbröstad tukan (Ramphastos vitellinus) och en dödskalleapa (Saimiri sciureus) fastbundan till en bur på en marknad i Peru. © Brent Stirton / Getty Images / WWF

 

Hur många vet att det faktiskt finns ett stort antal sjukdomar som sprids mellan oss och andra djur? Visste du till exempel att mässlingen, tuberkulos, pesten, influensor som spanska sjukan och Hongkonginfluensan, gula febern, zikavirus, ebola, hiv, och SARS ursprungligen kommer från djur?

 

Varför de sprids dessa sjukdomar och varför är det fler nu än tidigare?
Saken är att det inte är något nytt. Många forskare och experter på hälsa har under många år påtalat hur vi ska undvika utbrott av smittsamma sjukdomar. Men inte ens jag, som är biolog och naturvårdare, har riktigt förstått vidden av riskerna med dem. Trots att jag redan för 14 år sedan besökte våra nära släktningar bergsgorillorna i Rwanda där strikta regler skulle följas för att begränsa risken för att vi människor skulle smitta gorillorna med övreluftvägssjukdomar.

 

En bergsgorilla (Gorilla beringei beringei) på gränsen mellan Volcanoes National Park och potatisåkrar i Rwanda. © naturepl.com / Christophe Courteau / WWF

Inte ens när jag fick borrelia av en fästing här hemma i Sverige eller blev biten av hundar i Laos och Thailand, som kan vara bärare av rabies, har polletten trillat ner om hur omfattande smittspridningen är mellan djur och människor. Framförallt inte det stora hot som smittspridningen faktiskt är för den globala hälsan och ekonomin, samt vilka konsekvenser den får för den biologiska mångfalden. Men nu, i och med covid-19, är polletten nere.

 

Vad är en zoonos?

Sjukdomar som naturligt sprids mellan djur och människor via olika smittämnen som virus, bakterier, svampar och parasiter kallas zoonoser. Så mycket som 75% av nya smittsamma sjukdomar, och tidigare kända sjukdomar som uppstår på nya ställen eller hos nya djur, kommer ursprungligen från djur. Av dem är de allra flesta från vilda djur. Under de senaste åren har det dessutom skett en ökning, och under de senaste årtiondena har cirka tre till fyra nya smittsamma sjukdomar dykt upp hos människor varje år.

 

Zoonoser kan spridas från värddjuret till människor på olika sätt. Hantavirus och rabies kan spridas direkt till människor från värddjuren gnagare och hundar. West Nile-virus (nilfeber) kan exempelvis bara spridas till människor från fåglar som är värddjur via vektorer som myggor. Andra zoonoser smittar från värddjuret via en eller flera olika djur, så kallade, mellanvärdar för att sedan nå oss människor. Det är när smittspridning kan ske människor emellan som det kan leda till pandemier.

 

Hur har vi då blivit smittade av coronaviruset SARS-CoV-2 som orsakar covid-19? Det finns många coronavirus, varav sju är kända att kunna infektera människor. Tre av dem kan ge mer allvarliga luftvägsinfektioner: SARS-CoV som orsakade SARS 2002 i Kina, MERS-CoV som 2012 orsakade utbrott av MERS i Saudiarabien, och nu också SARS-CoV-2 som orsakat pandemin vi befinner oss i.

 

Det är fladdermöss som är värddjuret för både SARS-CoV och MERS-CoV, och förmodligen också för SARS-CoV-2. Vid SARS-utbrottet 2002 skedde spridningen till människan via palmmårdar som mellanvärd, och för MERS var mellanvärden dromedarer. För covid-19 är det förmodligen också fladdermöss som är värddjur, men det är fortfarande oklart och även vilken eller vilka mellanvärdarna var är oklart. Även om marknaden i Wuhan var centrum för smittspridning mellan människor behöver det inte vara där som viruset hoppade över till människor. För att få redan på mer har WHO utsett ett team med internationella experter som fått det svåra uppdraget att spåra ursprunget till hur smittspridningen av SARS-CoV-2 började.

 

Större risk i vissa djurgrupper

De flesta smittämnen som djur bär på kan inte infektera människor. Uppskattningsvis finns det ungefär 1,7 miljoner oupptäckta virus hos däggdjur och fåglar. Av dessa så tros upp till 850 000 ha förmågan att infektera människor.

 

De djurgrupper som har hög risk för att smitta människor är de som har många arter och/eller är i nära släktskap till människor. Framförallt är det primater, fladdermöss och gnagare som ingår i den höga riskgruppen, men även vissa fåglar (änder till exempel) och tamdjur som grisar och hönor.

 

Just fladdermöss är vanligt att se på marknader i många länder där de säljs som mat. På södra Borneo såg jag för första gången riktigt stora flyghundar flyga över kvällshimlen, och när jag sedan såg dem i trånga burar på väg till marknaden för att säljas var det tungt.

 

Unga flyghundar som tagits om hand under värmeböljorna och bränderna i Australien. © WWF-Australia / Leonie Sii

Fladdermöss är det enda flygande däggdjuret och har funnits under många miljoner år och genom evolutionen fått flera egenskaper som gör att de under normala förhållanden klarar bära virus utan att bli sjuka. Vissa av dessa virus kan däremot orsaka allvarliga sjukdomar hos oss människor – som rabies, Nipha, ebola, marburg, covid, sars och mers.

 

Fladdermöss bor i kolonier, ibland med upp till många miljoner individer. De flyger över stora områden och kan därmed sprida virus till många olika miljöer och exponera många andra däggdjur för olika smittämnen. Oftast är det liten risk att fladdermöss smittar men när de blir störda eller stressade på grund av mänskliga aktiviteter som avskogning, utbredning av jordbruk eller stoppar dem i burar som gör att vi eller våra tamdjur kommer i kontakt med dem och virus sprids.

 

Efter gnagarna är fladdermössen den näst artrikaste gruppen bland däggdjuren med drygt 1 400 arter. 200 virus har hittills kopplats till fladdermöss, men då har knappt 10% av alla fladdermössarter undersökts.

 

Tyvärr har många fladdermöss avlivats för att försöka minska smittspridning, men det ses som ineffektivt och kan tvärtemot avsikten dessutom öka risken för smittrisk till människor och tamdjur. I vissa fall har till och med hela kolonier förstörts, trots att det rört sig om arter som inte ens hyser några farliga virus.

 

Fladdermöss är fascinerande djur och extremt viktiga för oss människor. Runt 300 olika frukter är beroende av fladdermöss för pollination. De sprider också mängder med fröer för bland annat olika nötter, fikon och kakao. Insektsätande små fladdermöss kan dessutom äta upp till 4 000 myggor per natt. Världens fladdermöss ska vi verkligen värna om!

 

En fladdermus (Kerivoula hardwickii) flyger in i en kannranka som den under miljontals år utvecklat symbios med. Fladdermusen använder växten för att sova i och växten får i sin tur näring av fladdermusens guano. © Copyright (C) Ben Macdonald/Silverback Films / Netflix

 

Handeln med vilda djur

Den illegala handeln med vår natur är utbredd över hela världen – mellan 1999 och 2018 beslagtogs nästan 6 000 djur och växter. Samtidigt är en stor del av den handel som pågår helt laglig, men oavsett laglig eller illegal utgör de en risk för att sprida zoonoser. USA är till exempel ett av de länderna med störst laglig import av vilda djur. Varje år rör det sig om mellan 10 – 20 miljoner djur, många för att ha till husdjur. 2003 ledde det till att apkoppsviruset introducerades till USA via en jättepåsråtta, och både präriehundar (i fångenskap) och människor smittades.

 

På den enorma marknaden Chatuchak i Bangkok säljs många levande djur, både tama och vilda, för att ha som husdjur. I burarna tätt intill varandra kan det finnas sydamerikanska apor, afrikanska manguster och ekorrar från Thailand. I Latinamerika, precis som i flera andra delar av världen, är den illegala handeln det största hotet mot flera hotade arter av kattor, papegojor och apor.

 

På flera håll i världen möts alltså många olika arter som normalt inte träffas i naturen. När det dessutom sker i en stressad miljö ökar risken för smittspridning – både mellan djuren, men också till människor.

 

De marknader som har hög risk för smittspridning är framförallt de som finns i städer och har djur med hög risk att smitta människor, många olika arter tätt packade och ohygieniska förhållanden. Men risken för smittspridning finns i hela kedjan från att djuren fångas med snaror i skogen, under transporten, vid en eventuell slakt och i samband med försäljning på en marknad eller restaurang.

 

Något som blir allt vanligare är att föda upp vilda djur för att möta efterfrågan på allt från husdjur till mat, traditionell medicin, läder och päls. Det är ofantliga mängder med djur som föds upp: palmmårdar, mårdhundar, hjortar, björnar, tigrar kaniner, ekorrar, gäss, ankor och olika reptiler, för att bara nämna några.

 

Indisk palmmård (Paradoxurus hermaphroditus) i en snara i naturreservatet Thua Thien Hue Saola Nature Reserve i Vietnam. Palmmården hittades av parkvakter och släpptes fri igen. © Bui Huu Vinh / WWF-Viet Nam

Uppfödning medför en stor risk för smittspridning av zoonoser. Minkfarmarna i Danmark är bara ett exempel som visar på hur snabbt ett virus kan smitta mellan arter och dessutom mutera. Om de vilda djuren föds upp på en plats där de normalt inte hör hemma och smiter ut kan de fungera som en invasiv art och äta upp eller konkurrera ut naturligt förekommande arter. Farmer med hotade arter kan också utgöra hot mot arternas överlevnad om de kontinuerligt måste fyllas på med djur från naturen.

 

Vad beror pandemier på?

De bakomliggande orsakerna till pandemier är samma som de som driver förlust av biologisk mångfald och klimatförändringar. Dessa inkluderar handeln med vilda djur, avskogning och intensifierat jordbruk.

 

Mycket handlar om vår konsumtion av mat. År 2050 behöver vi kunna producera mat till 10 miljarder människor, utan att samtidigt förstöra planeten. Det är en enorm utmaning. Just animaliska livsmedel som ökar snabbt har stor miljöpåverkan på avskogning och expansion och intensifiering av jordbruket, som i sin tur skapar perfekta förhållande för ytterligare globala pandemier.

 

Det har också visat sig att avskogningen i Amazonas har lett till att malaria ökat. Även klimatförändringar kan förändra utbredningen och antalet av vissa vektorer, som myggor, och därmed också förändra spridningen av zoonoser.

 

En allvarlig virussjukdom är afrikansk svinpest. Den drabbar inte människor, men däremot tamgrisar och vildsvin. De senaste åren har den spridits över Asien och Europa och i exempelvisryska Fjärran Östern och nordöstra Kina utgör den en stor risk för amurtigrarna. Inte för att de skulle bli smittade utan för vildsvin är en betydande del av tigerns föda, och skulle vildsvinen slås ut av svinpesten skulle tigrarna få mycket svårt att överleva.

 

Hur kan vi minska riskerna för nya sjukdomar?

Försök har gjorts för att förutsäga var “hot spots” för möjliga utbrott av zoonoser kan uppstå. Även om det fortfarande behövs mer data så ser dessa hot spots ut att vara sammankopplade med platser där det finns tropiska skogar, många däggdjursarter, mycket människor, samt där mycket mark används för jordbruk. På dessa platser behövs bättre och effektivare system för att identifiera och övervaka de smittämnen som cirkulerar hos djur. Det är viktigt att upptäcka sådana så tidigt som möjligt så att vi kan agera snabbt för att minska risker för utbrott som i värsta fall kan leda till nya pandemier.

 

Vi behöver också ha en så kallad “One Health Approach” eftersom naturens, djurens och människans hälsa hänger ihop. För att minimera riskerna behöver naturvårdare, veterinärer, läkare och andra samarbeta för att ta fram information, som i sin tur bör genomsyra beslutsfattandet hos myndigheter som jobbar med folkhälsa, naturvård och ekonomi.

 

Det här borde leda till det vi vill se – nämligen att avskogningen stoppas, jordbruket/matproduktionen förändras och handeln och marknader med särskilt hög risk för smittspridning stängs ner. Det bör även innebära att efterfrågan på produkter från vilda djur minskar.

 

En analys som publicerades i Science (Ecology and economics for pandemic prevention) av experter inom naturvård, medicin och ekonomi visar på att kostnaderna för att förhindra ytterligare pandemier genom att skydda skogar och vilda djur är en bråkdel av de uppskattade ekonomiska skadorna som covid-19 orsakar. Dessutom skulle åtgärderna kunna hjälpa till att minska förlusten av biologisk mångfald och minska koldioxidutsläppen. Som en av författarna sade – investeringar i att förebygga är den bästa försäkringspolicyn för människors hälsa och den globala ekonomin i framtiden.

 

Så, för att återvända till den ursprungliga frågan om vilket djur vi ska skylla pandemin på är svaret –föga förvånande – människan. Det är helt enkelt vårt fel, och uppgiften att förebygga fler pandemier är förstås också den helt och hållet vår. Med rätt åtgärder kommer inte bara vi människor gynnas, det gäller allt levande på vår planet.

 

Sumatraorangutang (Pongo abelii) i trädtopparna i Leuser nationalpark, Indonesia © naturepl.com / Anup Shah / WWF

Lämna en kommentar