Äntligen når vi kontinentalbranten, där havsbotten rasar ned från några hundra meter till flera tusen meters djup. Det är över midnatt och på den stjärnklara himlen lyser södra korset. Jag är ensam på vakt och styr båten från det sydamerikanska fastlandet mot Galapagosöarna. Alla andra sover nere under däck och jag nynnar på en Taubelåt. Plötsligt dyker två gröna fläckar upp, bortåt hundra meter från båten. De kommer allt närmare och fläckarna växer i storlek. Jag börjar bli nervös och undrar om jag ska väcka de andra. Jag hör ett ljud jag känner igen. Ett snabbt utblås följt av en kraftig inandning…VALAR skriker jag för full hals och alla störtar upp på däck. De dryg 10 meter stora gröna fläckarna kommer rakt mot oss. Förstummat tittar jag på dem med hjärtat i halsgropen. Ska de krocka med oss? Men de dyker precis innan och glider under kölen på den 11 meter långa segelbåten och kommer upp på andra sidan. Den gröna marelden speglar konturen av valarna och utan tvekan är det en valart jag i åratal längtat efter att få se. Vilken introduktion, två livs levande kaskeloter i mareldens sken. Det är bara början på ett äventyr jag aldrig kommer glömma. Under de närmaste tre månaderna såg vi tusentals kaskeloter och deras hemliga liv avslöjades som en oskriven bok som fylldes med innehåll.

Vi hade gjort en chansning som styrt båten mot vattnen väster om Galapagosöarna. Det fanns endast en handfull observationer under de senaste 50 åren av kaskeloter, men enligt de gamla valfångstkartorna hade tusen och åter tusen kaskeloter slaktats här under 1700-talet fram till ungefär år 1850. Här borde det finnas kaskeloter, och det tog inte lång tid innan vi hittade de första grupperna inom synhåll från ön Isabella, men på djupt vatten som turisterna aldrig besökte.

Hannen är som en stor buss

Kaskeloten är den klassiska Kalle Anka-valen som är svart och ser ut lite som en stor trädstam, med en liten fena på ryggen och en 4–6 meter bred stjärtfena. Huvudet är flera meter långt och i underkäken finns 40-talet stora tänder som fångar tioarmade bläckfiskar på mer än 300 meters djup. Kaskeloter använder ekoljud för att hitta bläckfiskar, samma metod som delfiner, fladdermöss och fiskebåtar nyttjar (sonar).  De sänder iväg ljudet från huvudet mot bytet och ljudet studsar tillbaka till valen som avläser hur långt bort och stort bytet är. Kaskeloter bildar flockar på 10–20 individer där honorna synkroniserar att föda sina ungar ungefär samtidigt.

En hona kan bli 70 år och hon föder normalt endast fyra ungar under hela sin livstid. Ungarna får dimjölk i upp till tio år, därefter lämnar sönerna sina mammor och bildar ungkarlsgrupper på närmare 50 individer. Ju äldre hannarna blir, desto längre från tropikerna flyttar de och vid 20 års ålder besöker en del Arktis eller Antarktis i sin jakt på stora bläckfiskar. Vid 25 års ålder återvänder hannarna till tropiska vatten för att hitta honor att para sig med. Hanarna är nu dubbelt så stora som honorna och en hanne stannar bara i honflocken för att se om någon hona är redo att para sig. Om inte, ja då simmar han vidare till nästa flock. Det kan dröja flera år innan nästa hona är redo att para sig och det tålamodet har inte en stor hanne. Mammorna turas om att ta hand om ungarna vid ytan när de andra dyker ned för att jaga bläckfisk. Det finns alltid risk att späckhuggare eller en stor haj dyker upp som vill ”smaka” på ungen.

Först dödades långsamma valar

Under 1600-talet till 1800-talet fångades det mängder med kaskeloter, nordkapare, sydkapare och grönlandsval och oljan från dem lyste upp Europa och Nordamerika. Oljan användes som bränsle för lampor innan fossil olja tog över. Det var otroligt lönsamt och valarna minskade kraftigt. På många håll var de nära utrotning. Bara på Svalbard, norr om Norge byggdes valfångsstaden Smeerenburg upp varje år med 3 000 invånare, inklusive horhus i jakten på grönlandsval. En grönlandsval kan väga 100 ton och den innehåller mängder med olja, så mycket att det under 1600-talet räckte med att fånga en eller två valar för att de som utrustat fartyget skulle få igen pengarna. När ett fartyg fångade 25 valar var det som den stora guldrushen. Än så länge var de stora blå- och sillvalarna utom räckhåll för segelfartygen som inte klarade av att komma ikapp, eller så gick repet av från rycket när en blåval träffades av en handkastad harpun och simmade iväg med full kraft. År 1867 kom vändpunkten. Kapten C A Larsen använde en ångbåt försedd med granatharpun som exploderade inne i valen så att lungorna sprängdes och den mer eller mindre drunknade i sitt eget blod. Dessutom hade han försett repet till harpunen med en anordning som liknade en fjäder som buffrade rycket. Det var här i de norska fjordarna som den moderna kommersiella valfångsten började och tog fart.

En efter en decimerades valarterna

Jakten på de stora valarna spreds över jordens hav och snart fanns det valfångstbåtar där det fanns stora mängder valar. Eftersom rätvalar, grönlandsval och kaskeloter redan var kraftigt reducerade var siktet först inställt på blåval, därefter sillval, sejval, knölval och sist den lilla vikvalen. Bara under valfångssäsongen 1930/31 i Antarktis slaktades över 30 000 blåvalar. Valfångarna var väl medvetna om att de höll på att utrota valarna, i alla fall kommersiellt, men fortsatte att fånga. I mitten av 1960-talet fridlystes blåvalen.

År 1986 införde Internationella Valfångstkommissionen (IWC) ett moratorium på kommersiell valfångst och det gäller fortfarande. Ett undantag är valfångst som bedrivs av urfolk, exempelvis Alaska, Kanada och Grönland. Flera länder har även jagat valar i vetenskapens namn. Exempelvis har närmare 10 000 vikvalar i Antarktis fångats av Japan. Norge, Island och Sydkorea har också bedrivit vetenskaplig fångst där flera tusen valar har dödats.

Ökar igen

Det finns nu ett kommersiellt moratorium och antalet valar som dödas idag är relativt litet, speciellt som Japan i år meddelade att de slutar i Antarktis. Men hur går det för valarna? Glädjande går det riktigt bra, med några få undantag. Trots fridlysning och kommersiellt moratorium såg man först ingen ökning alls förutom hos grönlandsvalar i Alaska och gråvalar längs Nordamerikas västkust. Sedan kom tecken på att knölvalarna ökade runt om i världen och även sydkapare i Australien, Sydafrika och Sydamerika. Blåvalar och sillvalar observerades i allt större mängder och vikvalarna i Antarktis går det nu riktigt bra för. Det är helt fantastiskt: Jordens största djur ökar i antal och det tack vare regleringar och en ny syn på dessa otroliga djur!

Historien om den kommersiella valfångsten brukar tas upp i ekonomiböcker som ett skräckexempel på förvaltning som inte håller i längden, och som ger stora intäkter under relativ kort tid och därefter läggs ned eller fortsätter i liten skala. Det intressanta är att dagens levande valar genererar mer pengar och jobb än döda valar. Under 80-talet tog valskådningen fart och idag bedrivs den i minst 120 länder, sysselsätter mer än 18 000 personer och för tio år sedan omsatte den årligen 20 miljarder kronor.

Vaquitan hotas av utrotning

Tyvärr ligger fortfarande nordkaparen i farozonen för det finns endast 400 individer kvar längs Nordamerikas östkust och de ökar sakta tack vare stora insatser för att undvika fartygskollisioner. Internationella sjöfartsleder har ändrats och utanför Florida bevakas vattnen med flygplan som varnar större båtar när det är nordkapare i närheten och det måste vara dubbelt så många spanare på fartygets brygga än normalt för att varna om det finns valar. För några år sedan utrotades det första valdjuret i modern tid, nämligen den kinesiska flaggdelfinen. Troligen kommer inom några år även vaquitan (kaliforniatumlaren) försvinna från jorden på grund av bifångster i ett illegalt fiske i Mexiko.

Kände mig som en ”flugskit”

Ingen vet hur många kaskeloter det finns idag men det skulle inte förvåna mig om det finns närmare en miljon som simmar där ute någonstans på djupt vatten. Jag glömmer aldrig när jag första gången simmade med dem. Det var vindstilla och seglen var nedtagna när en flock på drygt tio kaskeloter kom rakt mot båten. Kaptenen tittade på mig och sa ”nu är det dags”. Cyklop och simfenor kom fram på några sekunder och jag sänkte mig ned längs båtsidan. Båten gled iväg och lämnade mig helt ensam, under mig var det 4 000 meter djupt.

Jag såg att valarna kom emot mig när jag tittade ovanför ytan, men under vattnet såg jag ingenting trots att sikten nog var 30–40 meter. Så plötsligt var den mörka skuggan där, en 10–12 meter lång hona kom sakta glidande mot mig. Hennes ekoljud träffade mig som slag mot kroppen. Jag tryckte mig mot vattenytan och försökte göra mig så smal som möjligt för det kändes som vi skulle krocka, och det är ingen bra idé för valar kan slå till med stjärten och krossa en.

Vid tio meters avstånd kände jag mig som en flugskit i jämförelse med den stora kaskeloten som stirrade på mig. Så sjönk hon ner några meter och lade sig på sidan och bara gled sakta förbi och ögat följde mig. För mig tog det aldrig slut. Efter några sekunder vände hon och fortsatte vidare på sin färd med flocken. Jag kommer inte ihåg om jag skrek eller grät av glädje när jag kom upp på båten igen. För kaskeloten var jag inget värt att bry sig om, men för mig är det fortfarande ett känslosamt ”halleluja moment” som bränt sig fast för livet.

Vad gör WWF för valarna?

WWF har länge arbetat med valar. Förutom att begränsa valfångsten stödjer WWF fortfarande många olika valprojekt runt om från Arktis till tropikerna. Det kan handla om narvalar i norra Kanada för att begränsa undervattensljudet från lastfartyg till att få bort bifångster av delfiner i både havet och i floder. WWF är med i förhandlingarna som just nu pågår inom FN för att få till ett bindande havsavtal för att skydda den biologiska mångfalden för 60 procent av jordens yta. Dessutom är vi djupt engagerade i att minska användandet av plast och ta bort plast från haven, samt att skapa nya stora marina reservat.

Läs mer om WWFs arbete med valar på wwf.se