Äntligen hängde sjöelefanthonan i luften under trefotsstativet. Vågen visade på drygt 600 kilo. Plötsligt hörs en skiftning i det ständiga vindbruset. Inom en tiodels sekund, fattade vi alla att nu gällde det att rädda det som räddas kan, inklusive honan. Inom några sekunder kom den iskalla vinden tjutande från glaciären nedför bergssidan och träffade oss med full kraft. Det går inte att stå upprätt för man blåser helt enkelt omkull. Jag lägger mig platt på den vetenskapliga utrustningen, men ser mina vantar, blåsrör och ryggsäck blåsa ut till havs. Sjöelefanten som hänger i luften gungar farligt fram och tillbaka, men så mojnar vinden snabbt och allt återgår till det vanliga. Tur nog har jag flera par vantar med mig, då fältsäsongen just startat.

Vi befinner oss på Sydgeorgien, en ö i södra Atlanten som är rena eldoradot för en djurnörd som jag. Ön är stor som Gotland och täcks till största delen av glaciären med flera bergstoppar som är högre än Kebnekajse. Nästan allt växt- och djurliv klamrar sig fast längst kusten. Ett undantag är den kritvita snöpetrellen som häckar högt upp i branter inne i inlandsisen och vissa lavar som tillhör de tuffaste arterna vi har på jorden.

10 000 frackbeklädda pingviner

Sydgeorgien är Antarktis motsvarighet till Galapagos. Här är djuren orädda och sitter man ned på bara några meters håll från pingviner och sälar kommer de närmare och inom kort är du en del i deras liv och leverne, men så fort du ställer dig upp ändras deras beteende och det magiska är borta. Nästan allt högre djurliv på Sydgeorgien är beroende av havet som matresurs. Ja, förutom två landlevande fågelarter, som bara finns just här. Här finns fyra häckande pingvinarter med totalt flera miljoner individer. De vuxna kungspingvinerna är alltid klädda i frack med en vacker orange fläck som bryter den svartvita dräkten. Jag hade som tradition att besöka dem varje nyårsafton för att känna mig finklädd. Själv såg jag nog ut som en slusk, orakad och kläder som luktade sjöelefant trots att de var tvättade. Det var nog därför som de brunklädda pingvinungarna flockades runt mig av nyfikenhet.

Kräks som försvar

Traktens renhållningsgäng var utan tvekan jättestormfåglar som kunde äta upp en död 500 kilos säl på mindre än 24 timmar, endast skinn och ben återstod. Jättestormfåglar kallas även för ”stinkers” då de luktar illa och kände jag doften visste jag att en säl hade dött. Ungarna kräks på en när man kommer för nära och doften glömmer man inte för den är svår att tvätta bort. Jag lärde mig att inte gå nära igen. Det finns inte ord att beskriva de olika albatrossarna – fulländade underverk.

Dykande maskiner

Sälarna är ändå det som dominerar intrycken från denna isolerade och vackra ö. Den antarktiska pälssälen har ökat enormt i antal från att nästan varit helt utrotad under slutet av 1800-talet på grund av hänsynslös jakt efter det värdefulla skinnet. Idag finns det uppskattningsvis flera miljoner och det gäller att se upp när man går längs stranden, för hannarna försvarar sitt revir genom att bitas – och sälbett leker man inte med för de blir lätt infekterade och penicillin fungerar inte. Den sydliga sjöelefanten, världens största säl, kan bli hela sex meter lång och väga över fem ton.

Under förökningssäsongen slåss de stora hannarna och kan utan problem förlora 50 liter blod. Hannarna tappar över ett ton i vikt och honorna, som är mycket mindre (upp till 1 000 kg), tappar hela 40 procent av sin vikt på drygt tre veckor. Här ligger viktväktarna i lä.  De vuxna sjöelefanterna äter och dricker ingenting under förökningssäsongen utan lever på fettet. Ungarna får fet dimjölk dygnet runt och ökar från 40-45 kg till 120-130 kg på bara tre veckor. Till havs är sjöelefanterna rena dykmaskinerna. Tre gånger i timmen dyker de ned efter tioarmad bläckfisk på minst 300 meters djup. Efter 18 minuter kommer de åter upp till ytan och andas i två minuter för att åter simma ned i det mörka djupet. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka pågår detta. Kanske en kort paus på några timmar efter tre veckors fiskande och sedan sätter den igång igen i hela sju månader innan det är dags att gå upp på land igen.

Klimatkrisen största hotet

Trots att Sydgeorgien ligger tre dagars båtresa från närmaste civilisation, Falklandsöarna, hotas arterna. Enda sättet att komma hit är med båt. Det finns ingen flygplats och det är för långt att flyga med helikopter. Med valfångarna, som under 1900-talet dödade tiotusentals valar, kom råttor, skandinaviska växter och vildren till Sydgeorgien. Vildren som medvetet släpptes ut spreds sig snabbt och vegetationen förändrades totalt. Råttorna åt upp miljontals fågelungar och ägg och de invasiva växterna konkurrerade bort de naturliga växterna runt valfångsstationerna. För att försöka återställa Sydgeorgien har alla renar skjutits bort och råttorna har kraftigt reducerats genom att släppa ut giftpellets med helikopter. Turismen ,är reglerad men det största hotet som kvarstår är den storskaliga klimatkrisen. Många arter på Sydgeorgien och på andra subantarktiska öar, är helt beroende av att äta krill, en räkliknande art. Precis norr om Sydgeorgien blandas kallt näringsrikt vatten med varmt vatten (Antarktiska konvergensen) och mängder med smådjur och krill finns här. Pälssälar, åsne- och makaronipingviner simmar regelbundet ut till konvergensen och hämtar mat och återvänder till ungarna. Risken är att konvergensen flyttar sig 5-10 mil längre norrut vilket skulle innebära att krillen är utom rimligt avstånd för födosök från Sydgeorgien. Detta har vid sällsynta tillfällen hänt på naturlig väg men med klimatkrisen riskerar det bli vanligt. Jag är rädd för att är strömmarna kommer förflytta sig långt från Sydgeorgien med flera års massdöd som konsekvens. Jag glömmer aldrig åsnepingvinkolonien med tiotusentals svältande ungar som övergivits av de vuxna och det skär i mig fortfarande vid tanken på tynande blickar från tusentals pälssälsungar som skakade kraftigt när de sakta förlorade all kraft och till sist dog. Jag kunde inget göra, bara blunda. Sjöelefanterna klarade sig däremot utan problem för de hade all mat med sig genom det lagrade fettet och efter reproduktionssäsongen simmade de iväg flera hundra mil i jakt på bläckfisk. Albatrosser kan flyga flera hundra mil mellan stunderna då de ger sina ungar mat och har större flexibilitet än pälssälar och åsnepingviner.

Förbannade buntband

Längre ned i Antarktis riskerar kejsarpingvinerna att förlora sina häckningslokaler på havsisen när Antarktis nu börjar smälta av allt fortare. Blåvalar och knölvalar ligger också i riskzonen på grund av klimatförändringarna som ändrar förhållandena i haven. Trots att Antarktis ligger långt bort räddade jag otaliga sälar från att dö genom att skära bort plastband från fiskelådor som slängts i havet. Unga nyfikna pälssälar leker med plastbanden som fastnar över kroppen, vid tre års ålder har banden skurit in och köttet är oftast infekterat. Vid fyra till fem års ålder dör hannarna av bandet. Jag använde en lång stör med en fasttejpad fickkniv för att skära bort plasten men för sjöelefanter var vi tvungna att söva ned det stora djuret och ta bort bandet för annars riskerade vi att själva bli skadade. Jag svor många gånger över de som slängt plasten och låtit djuren lida. Troligen var detta endast toppen på ett ”plastberg”.

Det finns hopp

Problemet med plastskräp kan vi göra något åt genom att strypa källan. Det pågår många initiativ där WWF är inblandade i för att ta bort plast ur havet men även för att minska användandet av plast. Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC) visar att polerna smälter allt fortare och att vi måste minska utsläppen av fossila bränslen nu. Samtidigt måste vi restaurera miljöer och öka antalet träd och återskapa de stora fiskbestånden för att binda upp kol från luften. Det finns hopp och möjligheter och alla kan vi bidra till en bättre framtid.

Historia Sydgeorgien

Sydgeorgien upptäcktes av Kapten Cook 1776 och en av de första som steg iland var svensken Anders Sparrman. Här fanns pingviner och sälar i överflöd. Ryktet spreds att det fanns mängder med pälssälar och sjöelefanter och det dröjde inte länge förrän en hämningslös jakt startade. Hundratusentals på hundratusentals pälssälar dödades för det värdefulla skinnet och otroliga mängder sjöelefanterna kokades upp för att utvinna olja. I slutet av 1800-talet var jakten över och för det var inte längre lönsamt eftersom det knappt fanns några sälar kvar.

År 1907 besökte den svenska Antarktisexpeditionen Sydgeorgien och den norske sjökaptenen Larsen lade märke till de stora mängderna av val som höll till i vikarna. Det tog inte lång tid innan flera valfångstationer etablerades på Sydgeorgien och en enorm slakt startade på knölval, sydkapare, blåval och sillval. Flera små valfångstfartyg drog val efter val till stranden där de styckades upp för att få olja. Skelett och kött slängdes i havet och till slut var man tvungen att förbjuda det då det blev så ohälsosamt med massor med ruttnande kadaver. Efter mer än 50 års valfångst var valarna slut och inte nog med det dödades det årligen 6 000 stora sjöelefanter för att dra ut på säsongen innan valarna kom tillbaka på våren.

Eländet var inte slut med detta. Valfångarna släppte även ut vildrenar på Sydgeorgien för att få kött vintertid när varken sälar eller valar fanns att fånga. De spreds sig snabbt och förändrade vegetationen totalt – de växter som fanns här har inte utvecklats för att tåla bete och försvann. Med de norska valfångarna kom även mängder med frön från skandinaviska växter som spreds runt valfångsstationerna som kärringtand, ängssyra och maskrosor.  Tyvärr fanns en extra fripassagerare, råttor. På Sydgeorgien finns inga landlevande rovdjur som begränsar råttorna och, som på många andra isolerade öar, började de kraftigt decimera fågelbestånden genom att äta upp ungar och ägg. Speciellt drabbades de fåglar som bor i hålor i marken.