Valrossen – offer för klimatförändringarna

Valross. Foto: Tom Arnbom / WWF

En snål kall nordan sveper över ett hundratal stora valrossar som ligger tätt ihopklamrade precis intill vattenbrynet. Hela tiden är det bråk mellan de största hannarna för att få den bästa platsen. Så fort någon flyttar på sig är protesterna stora genom högljutt frustande eller ett snabbt hugg med betarna på grannen intill. Valrossar bryr sig knappt om hugget eftersom de har en läderaktig hud som är upp till fyra centimeter tjock. Hos människor är huden ungefär 1,3 mm. Såväl ljudnivån som den sociala närvaron är hög. Plötsligt förändras hela bilden när honor och ungar skyndar mot vattnet medan de över ett ton tunga hannarna stirrar stint mot vinden. Jag följer deras blick och ser varför valrossarna är oroliga. En fet isbjörnshanne är sakta på väg mot valrosskolonien. Här möts två av Arktis ikoner. Den ena är på jakt efter mat.

 

Trots att isbjörnen väger närmare 500 kilo och springer fortare än Usain Bolt, världens snabbaste man, så är den liten i jämförelse med en gammal valrosshanne som kan väga tre gånger så mycket. Foto: Mikhail Cherkasov / WWF-Russia

Valross på menyn

Trots att isbjörnen väger närmare 500 kilo och springer fortare än Usain Bolt, världens snabbaste man, så är den liten i jämförelse med en gammal valrosshanne som kan väga tre gånger så mycket. Isbjörnen undviker att gå längs strandkanten för att inte hamna mellan valrossarna och vattnet. Isbjörnen skulle inte ha en chans om alla valrossar var på väg mot säkerheten i vatten. Det är ungar och mindre honor som den vita björnen har fokus på, och troligen det räcker med en valrossunge per månad för att isbjörnen ska klara sig. Denna gång blev det dock inget skrovmål utan björnen vandrar vidare.

 

Plötsligt vällde det upp valrossar

Vi hör ofta att isbjörnen drabbas av klimatförändringarna när havsisen sommartid smälter i Arktis. Det stämmer, men mer okänt är att klimatförändringarna även påverkar många andra arktiska djur som renar, myskoxar, narvalar och valrossar. Vinterregn som fryser till is medför att renar och myskoxar inte kommer åt maten och de svälter. Narvalen störs av undervattens ljud från allt fler fartyg, men det är framför allt valrossar vid Stilla Havet som har börjat få riktigt stora problem.  Det har säkert pågått en längre tid,men år 2007 slog det till med kraft på ett sätt som ingen forskare hade föreställt sig. Den sommaren smälte havsisen av allt fortare längs den ryska kusten närmast Alaska och till slut låg havet helt öppet. Plötsligt vällde det upp valrossar på stränderna nedanför två ryska kustsamhällen. Vid Vankarem var det 20 000 till 30 000 och vid Ryrkarpie uppskattningsvis fler än 40 000 valrossar. På den senare platsen flockades de på en skolgård!!! I samhället bor både ryssar och tjuktjer,men ingen hade någonsin hört eller sett att valrossar gått upp i stora mängder just här. Något underligt hade hänt.

 

Grupp med valrossar tätt tillsammans. Foto: Y.-J. Rey-Millet / WWF

Tusentals trampades ihjäl

Normalt ligger valrossarna utspridda på isflak i grupper på 10–30 djur. Här vilar de mellan dyken ned på botten för att äta musslor och mammorna lämnar sina diande ungar på isen, . Men när havsisen smälter bort är de tvungna att ge sig upp på land. Istället för att sprida sig längs kusten går de upp på några få ställen och i en sådan mängd att de mest erfarna jägarna tappar hakan. Det underliga är att de två största kolonierna är nära intill samhällen. Ute till havs och på isen är valrossarna trygga,men på land är de mycket nervösa och tar lätt till flykt mot säkerheten i vattnet. När en isbjörn eller människa närmar sig kolonien utbryter lätt kalabalik och när tusentals valrossar är på väg mot vattnet krossas unga och gamla. År 2007 dog troligen tusentals valrossar av att de hade trampats ihjäl av sina artfränder.

 

Klimatförändringarna drabbar hårt

Klimatförändringarna är den bakomliggande orsaken varför valrossarna i östra Ryssland och Alaska allt oftare samlas på land när havsisen minskar. Sedan 2007 sker det varje år i Ryssland och nu även vid Point Lay i Alaska. Förutom att valrossarna trampas ihjäl  tvingas de simma alltlängre sträckor för att komma åt maten. Förr låg de på isflaken och dök rakt ned till musslorna,men nu tär de långa simturerna på deras energiförråd. Främst är det ungarna som drabbas. Ingen vet hur det kommer påverka valrossarna på lång sikt att det kostar mer energi att få tag i maten.

 

Netflix nya dokumentärserie Our Planet. Foto: Oliver Scholey

Faller ned och krossas

I Netflix nya dokumentärserie Our Planet i avsnittet Frozen finns en hemsk sekvens där valrossar störtar ned för klippor och krossas mot stranden. Fenomenet är mycket sällsynt. När stranden fylls på med otroligt många valrossar ger de sig allt längre upp för den bakomvarande branten för att få lite mer lugn och ro.  Då valrossarna nere på stranden plötsligt ger sig ut till havs, vill även de som är högst upp ovanför branten följa efter ut i havet. När de 1 000 kilo tunga djuren tappar fotfästet börjar de tumla ned för de vassa klipporna och många dör eller skadas svårt när de kraschar.

 

Glömmer aldrig

När havsisen började smälta av sommartid på grund av höjd temperatur var det ingen forskare som förutsåg hur allvarligt det skulle drabba valrossarna i Stilla Havet. Jag har själv besökt platsen och sett hur hundratals valrossargått detta grymma öde till mötes. Det är något jag aldrig glömmer och det brinner långt inne i själen. Är det verkligen en sådan värld jag ska lämna över till mina barnbarn?Jag är del av problemet, men även i lösningen. Den enda långsiktiga lösningen är att vi måste sluta använda fossila bränslen för att minska utsläppen av växthusgaser.

 

Arktisbränd för alltid

 

Tom Arnbom

RSS
Facebook
Twitter
LinkedIn

Lämna en kommentar