Många gånger har jag reagerat och blivit förundrad av att något kan låta så högt att man inte ens fattar vad det är för något…
Ibland när man är ute i de sydostasiatiska regnskogarna så hör man plötsligt något högt uppe i luften som låter som en… ja, jag vet inte vad, men som ett flygplan, en helikopter eller någon mystisk farkost. Ljudet är helt främmande om man jämför med de ”normala” regnskogslätena som t.ex. fågelljud, insekter eller aptjatter. Det blir också extra speciellt för ljudet kommer ovanför träden.
Första gången jag hörde detta märkliga hasande ljud var från en av mina första expeditioner på Borneo i början på 2000-talet. Vi hade tagit paus i arbetet och lutade oss mot en jättelik trädstam. Svetten rann och vi delade på en ljummen flaska vatten. Plötsligt är det där hasandet högt ovanför oss. Först tror jag att det är en större bisvärm, men kommer på att det låter faktiskt helt annorlunda. Sedan får jag den gamla stålmannenramsan i huvudet…fast bakochfram: ”It’s Superman, it’s a plane… no it’s a bird!
Det som hasar eller ”swischar” fram ovanför oss är en av de majestätiska näshornsfåglar som utgör ett magnifikt inslag i regnskogen. Den här gången var det en av de allra största näshornsfågelarter som flög över oss – noshörningsnäshornsfågeln. Det finns många olika näshornsfåglar, några ganska små, men flertalet av dem är relativt stora fåglar och några är riktiga jättar (för att vara flygande fågel). Hjälmnäshornsfågeln är en av de allra största och blir ofta över 120 cm långa… utan att ens räkna med de långa stjärtfjädrarna!
Dessa fåglar är karakteristiska för Sydostasiens regnskogar och förr träffade man faktiskt på dem ganska ofta om man var ute i skogen av någon anledning. Hasandet från vingarna och deras skrin hördes ofta. Men det är inte så längre. För bara några få år sedan ökade tjuvjakten på dessa magnifika fåglar. Den art som råkat allra värst ut är hjälmnäshornsfågeln. Det som gör dem så attraktiva är deras ”hjälm”, eller den stora näbben. Alla näshornsfåglar har stora näbbar, ofta med en stor klump eller horn ovanpå näbben. För många arter är dessa horn ihåliga men vissa är solida och excellenta att karva figurer och vackra saker av. Hjälmnäshornsfågeln har den mest attraktiva näbben. Ofta benämns den som det ”röda elfenbenet”, eftersom näbbhornsmaterialet är lite rödfärgat och påminner i sin struktur om elfenben.
Så sent som i början av 2010-talet klassades hjälmnäshornsfågeln som nära hotad (near threatened) men idag är den klassad som akut hotad (critically endangered). Det betyder att den gått från att kanske inte vara direkt vanlig, men ändå funnits i visst antal, till att nu vara akut utrotningshotad med väldigt få individer kvar. Det som är så läskigt här är att det har gått så himla snabbt. På bara några få år har den klättrat flera steg på hotade-listan. Man vet dock inte exakt hur många det finns kvar, eller hur många det egentligen fanns. Men det finns rapporter som visar på att flera tusen tjuvjagade fåglar per år har tagits i beslag. Kanske låter det inte så mycket med några tusen fåglar per år, men troligen är det bara toppen på isberget och många hjälmnäbbar har nått marknaderna och blivit till konstföremål. Man bör också betänka att dessa fåglar naturligt har ganska stora revir och de lever relativt enskilt. Så några tusen fåglar kan faktiskt vara ganska stor del av en population.
Extra hemskt blir det om man även tänker in att när honorna ruvar på sina ägg så stänger de in sig i ett ihåligt träd. De bygger igen hålet så att inget kan ta sig in men de kan inte heller ta sig ut. Kvar finns bara ett litet hål där hanen kan leverera mat till sin fru. Men om hanen blir skjuten medan paret ruvar så finns det ingen som kan föda honan och både hon och äggen/ungarna dör. Så en dödad hane kan betyda flera döda fåglar.
Men varför har det nu blivit en sådan ”boom” i intresse för dessa hjälmnäbbar då? Traditionellt har dessa fåglar alltid jagats i viss mån. Fjädrar har tex använts av dajakerna, det vill säga urfolket på Borneo, till sina traditionella dansdräkter m.m. Själva näbbkarvandet har också länge funnits som konstart på flera håll i Asien, så det har varit en efterfrågan på dessa fåglar. Men den efterfrågan går inte att jämföra med det vi märker nu.
Troligen är det som så, att ju svårare det är att få tag på vanligt elfenben (betarna från elefanter) desto större efterfrågan blir det på sådant som påminner om materialet, men som samtidigt inte innebär samma risker för handlarna. Elfenbenet har blivit ett känsligt material att få tag på. Utbudet minskar på grund av att elefanterna blir färre och färre och det kan också vara ganska så kännbara straff idag att bli påkommen med elfenben. Att då ta steget till ett liknande material som t.ex. dessa fågelnäbbshorn kan vara ett ganska riskfritt alternativ. Vi ser också liknande utveckling för andra djurdelar som flodhästtänder, vilka också kommit att bli ersättningsmaterial för elfenben.
Detta är såklart en otroligt tråkig utveckling och något vi inte kan acceptera. Många börjar dock få upp ögonen för detta och det är numera helt förbjudet att jaga hjälmnäshornsfåglar i Indonesien. Flera initiativ till att få stopp på denna utrotning tas också både regionalt och nationellt i de berörda länderna. Så, visst finns det hopp men vi behöver få ett stopp på själva efterfrågan av att ha utsnidade djurdelar hemma i bokhyllan.
Får vi inte till ett sådant stopp kommer ännu fler djurgrupper att klättra i hotade-listan och definitivt kommer regnskogarna att bli fattigare och tystare utan sin Superbird – hjälmnäshorsfågeln.
