På knappt 50 år har populationer av ryggradsdjur i snitt minskat med 60 % – det vill säga grodor, kräldjur (ormar och ödlor), fiskar, fåglar och däggdjur. Det är helt otroligt … man får gnugga sig i ögonen för att förstå hur mycket det är. Rapporten visar mellan 1970 och 2014 en genomsnittlig minskning på 60 % i 16 704 undersökta djurbestånd som omfattar 4005 arter. Fortsätter vi i samma takt kommer nedgången år 2020, dvs om bara två år, att uppgå till två tredjedelar. Värst drabbat är tropikerna och framför allt de arter som lever i sötvatten. De största hoten är överexploatering och förstörelse av livsmiljöer som medfört att antalet djur minskat kraftigt. Klimatförändringarna påskyndar detta skeende med att vissa livsmiljöer förändras snabbt.
Närmar oss en kritisk gräns.
Klimatfrågan är akut, men det är frågan om inte förlusten av biologisk mångfald är värre. Dessutom hänger de ihop, så det är dubbelt så allvarligt. Det handlar om livet på jorden. Nu målar jag upp en nattsvart bild och kommer dra några steg till neråt innan jag i slutet pekar på en väg framåt och lösningar som måste tas för att rädda människans framtid. Allt för att inte svavelbakterierna ska ta över totalt.
Världsnaturfonden pratar ofta om biologisk mångfald och hur viktigt det är att bevara den. I klartext handlar det inte om att kunna skåda fågel, plocka blommor eller åka på safaris i framtiden, utan om att hålla igång livsviktiga ekosystem på jorden. Vi närmar oss i full fart en gräns, där ekosystemen inte orkar hålla ihop längre.
Människan är orsaken till problemen
På ett filosofiskt plan har alla arter ett eget värde utan att vi människor behöver säga en summa hur mycket en art är värd för att rädda. Utan nyttjande av naturen hade vi aldrig kunnat öka vårt välstånd, minska svält och nästintill utrota sjukdomar. Men nu har det gått så långt att vi påverkar jorden och dess ekosystem på ett sådant sätt att vi riskerar att förlora basen för våra liv. Under årtusenden har vi fiskat, jagat och odlat växter för att överleva och antalet människor har ökat snabbt. Under de senaste hundra åren har vi intensifierat och överutnyttjat skogen, jordbruket och fisket på ett sådant sätt att individer och antalet arter minskat drastiskt. Exempelvis har bestånden av vild rovfisk i haven minskat med 90 % och i Sverige har mer än halva skogsbeståndet kalhuggits sedan 1950-talet. På global nivå har haven och tropikerna drabbats hårt. För att göra oss rikare har det blivit fattigare på jorden, när det är mycket färre vilda djur. Mina föräldrar pratade gärna om alla fåglar de hörde i Dalarna under 50- och 60-talet. Storspovar och kornknarrar hördes på fälten – något som idag är borta. Det är bara på en generation!
Dags att betala tillbaka
Vi kan inte fortsätta på samma sätt för då riskerar vi att förlora mängden arter som behövs för att producera syre, rena vatten och som är basen för vår matproduktion. Vi har tagit allt för givet, men nu går det inte längre för vi hugger av grenen vi sitter på.
Det går att vända den nedåtgående kurvan genom insatser. Det handlar om uthålligt nyttjande och inte ta mer än vad jordens ekosystem klarar av. Sedan stoppet för kommersiell valfångst infördes i mitten av 1980-talet har antalet stora valar ökat i antal. Och vem kunde drömma om att de svenska rovdjuren skulle öka så pass snabbt sedan mitten av bottenåren i mitten av 1970-talet. Efter att miljögifter, PCB och DDT förbjöds har rovfåglar och sälar ökat i Sverige. När våtmarker restaureras tar det inte lång tid förrän antalet arter och individer ökar snabbt. Det går att göra skillnad med direkta insatser, men det tar ofta tid för ekosystemen att komma tillbaka efter att de har skadats. Dags att betala tillbaka nu efter årtusenden av utnyttjande, något som vi i vissa fall inte betalat en enda krona för att rädda, eller förvalta långsiktigt.
Vad kan jag göra?
Det akuta läget för den biologiska mångfalden i världen har smugit sig på oss, men vi kan inte blunda längre. Alla kan vi hjälpa till från det lilla med fågelholkar, till företag som tar hänsyn till djur och växters överlevnad vid produktion av varor, exempelvis uthållig vattenhantering. Politiker och tjänstemän kan göra en stor skillnad genom att lyfta blicken och inse att om vi fortsätter som idag kommer framtida generationer att få det svårare att överleva. Dags för ett nytt internationellt avtal som säkerställer, restaurerar och stärker den biologiska mångfalden.
Varför inte slå ett slag för den biologiska mångfalden? Vi kan alla dra ett strå till stacken. Själv är jag en obotlig optimist och när jag ser barnbarnen leka med en nyckelpiga eller förundrat fråga om alla underliga kryp som bor i komposten, finner jag kraft för att fortsätta arbetet med att skapa en framtid för oss alla arter på jorden.
Följ WWFs kampanj om biologisk mångfald på wwf.se/stoppautrotningen
Hej WWF
Jag tycker också att människan drabbar annat liv alarmerande mycket och att vi skall anstränga oss att rädda arter, mångfald och ekosystem. Gjorde vi inte det skulle vi inte vara civiliserade människor som strävade efter att bli allt mer civiliserade.
Men jag vill komplettera. WWF gör en sådan här sammanställning vartannat år och för två år sedan sammanställde jag skattningar av mängden fåglar i Sverige. Data bygger på ornitologer som frivilligt och obetalt samlar in observationer. Tidigare valde ornitologerna själva var observationerna gjordes, men 2000 infördes ett system med systematiskt valda observationsställen. Jämförs de två systemen så minskar mängden fåglar om ornitologerna får välja men ökar om systematiska stickprov görs. http://daglindgren.upsc.se/Naturv/AntalFaglar.pdf En viktig orsak till detta är att få ornitologer frivilligt väljer långt bort belägna platser och därför koncentreras observationerna till där befolkningstätheten och exploateringen är stor vilket tycks medföra färre fåglar. Mot denna bakgrund är det viktigt att diskutera representativiteten i WWF-statistiken, framförallt om urvalet av objekt kan leda till överskattning av nedgångar (t ex som fåglarna i Sverige genom att exploateringsgraden är hög) i den typ av undersökningar som WWF gör. Jag tvivlar dock inte på att nedgången är stor och att statistiken är intressant.
WWF statistik troliggör att situationen i Sverige inte är allvarlig. Med den takt artutdöendet har i Sverige (en procent per århundrade) tar det 5000 år innan man kan tala om ett massutdöende.
Sverige står inte framför någon kritisk gräns för landdjur. WWF skriver: ”Under de senaste hundra åren har vi intensifierat och överutnyttjat skogen … på ett sådant sätt att individer och antalet arter minskat drastiskt… i Sverige har mer än halva skogsbeståndet kalhuggits sedan 1950-talet.” Jag tror detta påstående är missvisande. Den dryga halva av skogen som kalhuggits de sista 70 åren tror jag sammantaget är nästan lika art och individrika som på samma areal för 70 år sedan, och en stor del av skogsbeståndet erkännes ju finnas kvar opåverkat av gigantiska rena kalhyggen. Sedan 1970 har bara en promille av skogsarterna dött ut, utdöendet av skogsarter har minskat sedan ”det moderna skogsbruket” blev dominerande.
De nationella ändringar som skett har inte sin huvudsakliga förklaring direkt i kalhyggen och skulle nog till stor del inträffat även i ett kalhyggesfritt skogsbruk. ”Överutnyttjat skogen” intill skoglöshet har vi gjort ”lokalt” sedan mycket länge och de skogarna har nu hämtat sig mycket bra.
Det är stora faror förknippat med den propaganda den ideella naturvården för mot skogsplantering (efter föryngringshuggning). Det ger ett dåligt rykte för svenskt skogsbruk, vilket försämrar ekonomin, vilket nog slår tillbaks på naturvården i olika sammanhang och bidrar till att polarisera skogsbruk gentemot naturvård. Det internationella motståndet är säkert en viktig faktor för att återbeskogning av världen med skogsodling går skrämmande långsamt http://downto.dagli.se/?p=332 även om det är en sådan där elefant som inte ens jag vågar framföra med skärpa.