WWFs arktisexpert Tom Arnbom berättar om varför snön är avgörande för många arters överlevnad.

Häromveckan när jag besökte en konferens om biologisk mångfald och Arktis fick jag en aha-upplevelse utan like om hur viktig snö är. Det var en finsk yngling med neddragen yllemössa som totalt golvade åhörarna med sin presentation om hur vital snön är för arters överlevnad i Arktis, men jag kommer till det snart. Först tar vi lite fakta om Arktis, snö och arter.

Pudersnö, skarsnö, snölega, snösmältning är några ord som jag använder regelbundet när jag pratar om snö ur mitt eget perspektiv, dvs skidåkning och fjällen. Snö är så mycket mer. Samer, inuiter, tjuktjer och eventer har hundratals olika ord för snö, för snö är en vital del i deras kultur och kunskapen är djupt inrotad för att kunna överleva på en av de tuffaste platserna på jorden – Arktis.

Olika Arktis

Att havsisen minskar i Arktis känner många till, men att snötäcket smälter av fortare än havsisen är mindre känt. Arktis är till ytan större än den afrikanska kontinenten och det finns många olika slags ”Arktis”. I den svenska delen av Arktis bor exempelvis fem gånger fler människor än i det gigantiska polarområdet i norra Kanada där endast 37 000 personer bor. De svenska fjällen är en enorm kontrast till kalla ökenområden i norra Kanada. Största delen av denna kalla plats består av hav omgivna av stora landområden, exempelvis Sibirien. En sak som hela Arktis har gemensamt är snö i olika former och mängder.

Isolering och skydd

När snön faller och kylan kryper under fryspunkten har redan de flesta insektsätarna flyttat söderut från Sverige eller gått till sömns som t.ex. fladdermöss och grodor. Det finns dock flera arter som lärt sig leva och vara aktiva även vintertid. Gnagare bor i det så kallade ”subnivala rummet”, det är området mellan marken och snön där det inte fryser vintertid. Fjällämmeln lever av mossa och vid lämmelår föder de upp flera kullar under snön, så på våren kan det vara lämlar överallt i fjällen. Snön fungerar inte bara som isolering mot kylan utan också som skydd mot vind och rovdjur. Är snön tillräckligt djup kommer inte rävar och ugglor åt gnagarna, för de lever för djupt ned, utom räckhåll för klor och tänder. Mindre rovdjur som vesslor och hermeliner kan dock ge sig ned i gnagargångarna på jakt på sork och möss. Fjällräv och skogshöns kan gräva ned sig i snön vid riktigt dåligt väder. En riktig tuffing är järven som gräver snögrottor högt upp på kalfjället där den föder sina ungar. Den är troligen beroende av snö för sin överlevnad.

Snön skapar transportvägar och stoppar främmande arter

Djup snö kan vara ett stort problem för älgar, renar och hjortar som sjunker ned och det kan vara svårt för dem att röra sig längre sträckor – eller fly undan från rovdjur. Järven med sina stora tassar kan springa ovanpå skaren och lätt komma ikapp renar som sjunker igenom och mer eller mindre fastnar i snön. Ett lätt byte för en hungrig järv. På våren flyttar renskötare renhjordar på is och skarsnö från vinterbete i skogslandskapet till kalvningsområdena längre upp i fjällen, men när skarsnön inte bär längre försvåras renskötseln betydligt.

Snötäcket försvarar oss också mot att sjukdomar får fäste i Skandinavien. Mårdhunden, som är en ostasiatisk art som planterades in i västra Ryssland på 1930-talet, har ökat enormt i antal och uppskattningsvis finns det närmare en miljon individer i Finland idag. Det som bidragit till att hålla mårdhunden borta så länge från Sverige är att den har svårare att överleva i områden där snötäcket ligger 120 dagar om året. Nu har mårdhunden nyligen etablerat sig i norra Sverige och det är frågan om vi längre kan stoppa den från att sprida sig söderut i vårt långa land.

Isbark dödar

Klimatförändringarna i Arktis ställer till det allt mer för djur och ursprungsfolk. Perioder med blidväder vintertid inträffar allt oftare och när det regnar kan det bildas isbark under snön. När regnvattnet rinner ned genom snön till marken fryser den och bildar ett ispansar som inte ens renarna kan slå hål på. Konsekvensen är att många djur dör av svält då de inte kommer åt maten och för renarna även att de inte längre kan lukta sig till var renlaven finns. För isen släpper inte igenom doften från lavarna. Det mest extrema i den vägen är nog när Dorsetfolket dog ut på Nordostgrönland. Troligen bidrog vinterregn och att myskoxarna, som var deras basföda vintertid, svalt ihjäl.

Snön är avgörande för många arters överlevnad

Pekkas Niittynens (han med yllemössan) forskning visar att snöns olika mikromiljöer har större betydelse för den biologiska mångfalden än hur det ser ut under den arktiska sommaren. Nu pratar vi inte om flyttfåglar utan om de arter som stannar kvar hela året. Variationen av olika snömiljöer finns knappast i mitt ordförråd, men här kommer urfolkens otaliga beskrivningar av snöns konsistens mycket närmare sanningen. Kanske dags att uppmärksamma den traditionella kunskapen på ett nytt sätt. När Pekka sedan körde samman data från olika arters snömiljöer med olika matematiska modeller som forskare använder för att förutspå framtida klimatförändringar och hur det påverkar snöavsmältningen, framkom ett mönster som jag inte hade en susning om. Om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser i samma takt som nu riskerar 30–40 procent av den biologiska mångfalden försvinna i Arktis på grund av snöbrist. Om man sedan lägger på förändringar sommartid med ökad temperatur som att trädgränsen klättrar högre upp och slutligen förbuskar hela den svenska fjällkedjan. Det vill jag inte ens tänka på.

Det finns hopp

Jag är en sann optimist och är ”nästan” säker på att vi kommer ta tag i klimatförändringsfrågan och ställa om vårt samhälle till ett fossilfritt samhälle. I tid. För tekniken finns, men viljan verkar fattas. Dessutom kan vissa arter anpassa sig till nya miljöer, exempelvis snöbrist. Det medför att fler arter kommer att klara omställningen i det framtida Arktis. Tänk om det bara kunde snöa som när man var barn för femtio år sedan!