Vi ser idag många olika arter som minskar kraftigt i antal. Ett av de mest drabbade större däggdjuren är Sumatranoshörningen. Trots sitt namn finns denna noshörning på fler ställen än bara Sumatra, eller fanns borde kanske vara en mer korrekt term. Förr i tiden, typ i början på 1900-talet, fanns denna lilla noshörning över stora delar av Sydostasien, t.ex. i Malaysia, Indonesien, Burma och Thailand. Man vet inte riktigt hur många individer som existerade vid den tiden, men de kunde troligen räknas i tusental. Det finns hemska berättelser om hur de fångades och lades levande på flodbåtarna med ihopbundna ben. Båtarna transporterade sedan djuren till någon hamnstad för att kanske sedan skickas till ett zoo eller användas på något annat sätt. Många dog säkert under dessa förhållanden, men då fångades bara någon ny. Det verkar alltså ha funnits gott om detta skygga urtidsdjur för inte så värst länge sedan.
Noshörningen – en symbol för det okända
Första gången som jag hörde och förstod att detta djur fanns var när jag som doktorand jobbade med att inventera trädarter ute i Sabahs regnskogar på ön Borneo. En kväll satt hela inventeringsteamet och pratade om skogens djur och våra upplevelser. Det pratades om kissande orangutanger och om spindlar stora som pannkakor. Men berättelsen som fascinerade oss mest, eller i vilket fall mig, var en historia där en av de äldre inventerarna pratade om ett djur som ingen hade sett, eller ens hade hört om att någon sett. Han hade kommit i kontakt med just en sumatranoshörning under en av sina inventeringar för länge sedan. Den äldre mannen berättade att han hade hört ett konstigt ljud framför sig och dessutom sett stora spår! Djuret frustade och pep och mannen hade smygande närmat sig det, men djuret började springa. Minns att han berättade att löven framför honom droppade av lera som noshörningen skvätt upp på dem. Så nära var han… men han såg aldrig djuret. Hela historien var så mystiskt och spännande och dessa noshörningar kom för mig att bli ett sorts sagoväsen, eller en symbol för det okända och äventyrliga i våra regnskogar.
På randen till utrotning
Hur ser det då ut idag för detta fantastiska djur, som knappt någon har sett? Tyvärr ser det riktigt illa ut och sumatranoshörningen kan komma att bli nästa landlevande däggdjur som räknas som helt utdött, om vi inte gör något drastiskt. Det finns ingen helt säkerställd uppgift på hur många det finns kvar, men flera räknar med att det inte kan finnas mer än hundra (100) individer kvar. En del trovärdiga källor menar dock på att också hundra stycken individer bygger på glädjekalkyler och menar att siffran snarare ligger på endast 30 individer! Tänk, 30 stycken kvar av en hel art, inklusive underarter. Det är verkligen inte många. Dessutom är idag dessa få djur utspridda på Sumatra och på Borneo, vilka ju är två riktigt stora öar. Så chanserna att de på naturlig väg ska kunna mötas och föröka sig är extremt små.
Men hur har det kunnat bli så här? Från tusentals till under 100 individer på bara några decennier. Sumatranoshörningen är till skillnad mot sina afrikanska släktingar helt skogslevande. Djuren lever sitt skygga liv djupt inne i regnskogarna. De behöver stora ostörda områden för att kunna hitta föda och även för att kunna hålla sig undan från jägare och andra faror. Människan har jagat dessa noshörningar för sina horn och troligen fick många stryka med och deras horn bli till diverse olika mediciner en gång i tiden. Men jakten på just dessa noshörningar för deras horns skull hör till det förgångna. Det som slagit allra hårdast mot detta djurs utbredning är att vi människor har behövt deras hem till något annat. Under 50-60-70-talen började det industriella skogsbruket att ta fart på både Borneo och Sumatra. Skogarna höggs igenom och man plockade ut timret. Senare under 80-,och framförallt 90- och 00-talen började sedan skogen att tas bort helt (skövlas) och ersättas med olika typer av plantager. Det är främst under denna tid vi kan se att förhållandena för sumatranoshörningen försämrats dramatiskt. Djuren har helt enkelt ingenstans att vara, det finns ingen plats över för dem. Tittar man t.ex. på Sumatra räknar man idag att ca 80% av öns forna regnskog är konverterad till något annat, så man kan ju förstå att noshörningarna har fått stryka på foten.
Är loppet kört?
Men finns det då inget vi kan göra? Är det helt kört? Den frågan har jag ställt mig många gånger och jag är den första att erkänna att det har känts tufft och kanske omöjligt, men det finns faktiskt ändå spännande händelser som tänder hopp och vi kan idag se att man börjar ta krafttag för att försöka rädda denna art.
Den händelse som kom att tända ett litet hopp och förändra läget för detta djur var när vi för några år sedan hittade en kvarvarande population i de inre delarna av Kalimantan, dvs indonesiska Borneo. Ingen hade sett någon noshörning i detta område på ca 40 år, och det ansågs att arten var helt utdöd i Kalimantan. Men vi hittade ändå några individer och det tändes ett hopp om att det kanske ändå inte var helt över. Det kändes på något sätt som om vi fått en andra chans att rädda detta stora däggdjur. Med denna ”nya” population på kanske 10-20 individer så finns det numera tre områden med lite större populationer kvar. En population på norra Sumatra uppe i Aceh-provinsen, en på södra delen av Sumatra i parkerna Way Kambas och Bukit Barisan Selatan och så då den lilla populationen på Kalimantan.
Sumatran Rhino Rescue – ett nytt grepp att rädda arten
Eftersom antalet djur är så få idag planeras nu att fånga in alla individer och föra dem till säkra stationer med jättestora hägn. Man planerar att ha tre olika sådana stationer, en i Aceh, en i Way Kambas och en i Kalimantan. Idén här är att man för det första ska kunna skydda de individer som finns kvar från att jagas och för det andra för att kunna utföra konstgjord befruktning och helt enkelt öka antalet födslar. Detta blir en jätteoperation och flera stora globala och lokala naturvårdsorganisationer, inkl. WWF, går nu tillsammans med indonesiska staten ihop i en allians ”Sumatran Rhino Rescue”, som är den första av sitt slag och ett helt nytt grepp. Allt för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att lyckas rädda den art som kanske är närmast randen till utrotning idag.
På ett sätt känns det givetvis fel att fånga in vilda djur och ha dem i någon sorts fångenskap, men vi har nu nått hit och jag ser inga andra möjliga alternativ än att göra så här idag, om vi vill ha en chans att rädda arten. Men även detta initiativ är riskfyllt och förenat med stora faror. Så, visst är det osäkert om det kommer att lyckas. Men vi måste nu våga vara modiga och verkligen försöka vårt yttersta så att sumatranoshörningen inte blir nästa stora däggdjur att helt försvinna från jordens yta.
